Att lyckas med squash

Nej, jag har förstås ingen aning om hur man lyckas med squash. Eller aningar har jag väl, men att gå från teori till praktik visar sig ibland svårare än väntat.

Första året vi testade squash frösådde jag och fick upp alldeles för många plantor för ytan de skulle växa på. Det gjorde nu inte så mycket, för sniglarna gjorde processen kort med de flesta plantorna. Kvar blev ändå några stycken som växte och frodades men som inte fick någon frukt trots riklig blomning. Olika han- och honblommor, påpekade bekantskapskretsen, och så småningom dök det upp squashar, både många och stora. Lätt som en plätt! Sedan dess har vi odlat squash med varierande framgång, ibland från frö, ibland köpta plantor. Ibland är det begripligt att det går sådär, ibland fattar jag inte alls varför de inte vill.

Förra året hade jag fyra plantor, som trängdes med varandra och med jordgubbarna bredvid. Skörden blev OK men inte mer än så. Lite väl trångt, tänkte jag, höll igen och köpte bara en planta i år. Glömde helt han- och honblommor och att det kanske är större chans till befruktning med åtminstone ett par plantor. Så jag har förväntansfullt sett fruktkroppar börja växa, för att sedan nesligen ruttna bort, något de tydligen har tendens att göra utan befruktning. Det är ju ganska logiskt att en växt inte 'vill' slösa energi på en fruktkropp som inte bidrar till fröspridning. Men frustrerande. Och gitter man inte pensla squashblommor på egen hand utan vill lita till pollinatörerna som tumlar runt i blomsterrabatterna får man kanske stå sitt kast. Men nästa år blir det två squashplantor, placerade i det trädgårdsland som är närmast rabatterna med blommor som lockar pollinatörer. Så får potatisen flytta tillbaka till trädgårdslandet i det, ur pollinerarperspektiv, kanske mer ökenartade gräshavet. Kanske får vi mer squash då. Kanske lär jag mig den hårda vägen något mer om vad som krävs.