För mycket tillväxt

Ekonomer verkar ofta vilja att tillväxtkurvor ska peka brant uppåt, utan större hänsyn till resursbas eller faktiskt konsumtionsbehov. Tillväxten är allt. I odlingssammanhang är tillväxt också ofta positivt, det är ju något av poängen med odling, att det växer. Om man nu inte fokuserar på bonsaier. Och de vattniga bifftomaterna, grönsaksproducenternas motsvarighet till de stackars Belgian blue-kreaturen, talar ju lite emot tillväxtmantrat  Men annars suktar nog många med mig efter överdådiga trädgårdar där grönsakerna växer problemfritt och blomsterrabatterna mer påminner om en paradisisk djungel. Men ibland får man vara försiktig med vad man önskar sig. Det är inte för inte det är ett återkommande tema i litteraturen med växtlighet som växer sig över alla breddar. Trollkarlens hatt (Tove Jansson) är ett exempel, och jag är rätt säker på att det finns fler även om jag inte kommer ihåg dem just nu, annars skulle det ju inte vara ett återkommande tema...

Förra sommaren gav jag upp de gamla jordgubbsplantorna som hade drunknat i kirskål, och satte några nya i ett icke kirskålsinvaderat hörn. Prydliga rader, gott om plats mellan plantorna, tyckte jag som har lång erfarenhet av tjurigt växande jordgubbar. Men det här hörnet verkar vara rikt på näring som jordgubbarna gillar. Dessutom revar de sig. Det var ingen nyhet i sig, men att de revar sig så ofantligt var en överraskning. Nu har jag ett litet hav av jordgubbsplantor utan tillstymmelse till ordnade rader. Jordgubbsproduktionen har hittills varit ganska begränsad, om än inte obefintlig, men plantornas tillväxt är det inget fel på och det får väl vara gott nog. Så småningom kanske jag lyckas bringa lite reda i kaoset. 

Livet är en potatis

Egentligen har jag gått och tänkt på en fortsättning på det blogginlägg där jag nämnde mordet på den franske läraren Samuel Paty och ett par DN-artiklar, och där jag bara aviserade att jag inte håller med om allt. Det har känts lite otillräckligt att inte utveckla vad jag tyckte var läsvärt och vad jag inte håller med om.

Men bortsett från att ämnet är komplext och kräver mer tid än vad jag har för stunden är det just i dag också lite svårt att koncentrera sig på något annat än USA. Jag tänker inte ens försöka bidra till den enorma mängd texter som diskuterar valet i USA sönder och samman, utan nöjer mig med att konstatera att jag hoppas innerligt att det inte blir fyra år till med Trump. Jag önskar mig politiker som gör det möjligt att blicka framåt, som inte är destruktiva och som tar stora frågor på stort allvar, om det så är klimatet, covid 19, jämlikhet eller något annat viktigt. Om jag vågar tro att Biden/Harris kan leverera detta vet jag inte, men jag är säker på att Trump/Pence absolut inte kan det och att fyra år till med dem blir fyra bortkastade och nästan oöverblickbart långa år.

Helt osökt kom jag att tänka på den gamla ramsan:

Livet är en strid,

striden är en kamp,

kampen är en häst,

hästen är en dragare,

dragaren är en åkare,

åkaren är en knöl,

knölen är en potatis.

Alltså är livet en potatis.

 Jag har inte källkontrollerat, så jag är inte säker på att jag fått till den helt korrekt, men ungefär så. Och den här valdagen/valnatten tycker jag på något sätt att den passar in.

Vitlöksfrossa

Det kanske är lite att ta i att kalla två sorters vitlök för vitlöksfrossa men när man (läs jag) inte ens har kommit ihåg att sätta vitlök på flera år, och det är typ andra eller tredje gången i livet jag investerat i utsädesvitlök känns det ändå lite extravagant. Det har inte varit pga några principer jag undvikit att köpa särskild vitlök att sätta. Först visste jag nog inte ens att det fanns, även om det kan tyckas rätt uppenbart att finns det sättpotatis och sättlök av allehanda slag bör det också finnas sättvitlök. Sedan handlar det som vanligt om min brist på framförhållning; när jag inser att ja just det, det är på hösten vitlök sätts har jag tagit vad som finns till hands i skafferiet vilket med lite tur är några klyftor ekologiskt odlad vitlök från standardmataffären. (Ekologiskt odlad är den alltid men det är inte alltid vi har så mycket hemma. Vitlök har strykande åtgång om jag får bestämma. Och det får jag ganska ofta.)

I år trillade i alla fall poletten ner i tid. Med siktet inställt på påskliljorna fick jag en skymt av vitlökslådorna i plantskolan och slog till på två sorter, som jag redan glömt vad det är för några. En gick i alla fall lite i lila och den andra gjorde mer skäl för namnet. I helgen tog jag också det avgörande steget och fick ner dem i jorden, efter att jag tagit upp de sista morötterna, några ytterst enstaka rödbetor vilka utgjorde hela skörden samt hittat en dittills oupptäckt gurka. Sedan fick jag det mesta av höstgrävningen gjord av bara farten. För säkerhets skull markerade vi vitlöksplanteringen med pinnar så kanske vi även i vår minns varför just den ytan ser misstänkt jämn ut. Och om inte annat finns det ju dokumenterat här.

Mer blomsterlökar

Jag föredrar narcisser inte bara för att jag blir glad av blommorna och de doftar gott, utan också för att de - förhoppningsvis - är mindre populära hos hjortarna som drar omkring på tomten. Att investera i tulpanlökar var däremot inte helt genomtänkt. Våra trädgårdsland är inhägnade men där är trångt nog utan att fylla ut med blommor, undantaget luktärtor som kan få klänga i kanterna och de tulpaner som jag blev tvungen att peta ner i ett hörn efter ett impulsköp för flera år sedan. De blir dock uppgrävda av misstag ibland, när jag glömmer att de finns.

Men årets inköpta tulpaner ställde till problem. Först tänkte jag sätta dem i en blandad rabatt och täcka med nät i vår. Men där är ganska grunt jordtäcke och därmed knepigt att gräva ner lökar. Dubbelt krångligt alltså. Till slut fick tulpanlökarna följa med till sommarstugan där vi återerövrade ett par små rosenrabatter som blivit invaderade av vintergröna. En liten rosplanta fanns kvar i vardera rabatten men i övrigt fyllde vi dem med tulpaner, enstaka narcisser och några bollökar som blivit över. Kanske finns också utrymme att klämma ner ett par nya rosor nästa år.

Lyfter man blicken bara lite över trädgårdslandens och rabatternas horisont finns också saker att konstatera om världen i övrigt. Bortsett från valet i USA där man bara kan hoppas på en tydlig seger för Biden, och att valresultatet inte leder till fullständigt kaos, är det omöjligt att ignorera mordet på läraren i Frankrike. När orden inte räcker till kan jag bara konstatera att det är helt oacceptabelt att religionstillhörighet tar sig sådana uttryck att man dödar eller skadar andra människor. Det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Men det behöver det, tydligen. Niklas Orrenius och Hanne Kjöller har båda skrivit läsvärda texter i DN. I övrigt tycker jag att det har varit relativt tyst. Kanske är alla så upptagna av USA-val och covid 19 att engagemanget inte räcker till mer, eller så har jag själv inte varit tillräckligt uppmärksam.

Notera! Läsvärt behöver inte betyda att jag instämmer i allt fullt ut - läs och tänk själv!